Jag hälsar på hos fröken Ellinor som tipsar om en krönika av Calle Schulman. Han skriver om skammen vid missfall, om hur ensam man känner sig och hur misslyckad man är som inte klarar det som alla andra uppenbarligen fixar med en klackspark.
Jag har aldrig behövt uppleva missfall (peppar, peppar), jag lyckades bara aldrig bli gravid. I över sex år försökte vi och känslan av misslyckande växte för varje år. Vart jag än tittade såg jag magar och barnvagnar som ett direkt hån mot hela min existens och kvinnlighet. Och så finns det andra som knappt kan titta på en karl innan säden slagit rot. Och det är ju bara att gratulera.
Med hjälp av teknikens under fick vi iallafall äntligen vår lille Hugo. Redan när jag kissade på stickan och det blå krysset lyste mig i ansiktet ville jag berätta för allt och alla. Vare sig det skulle bli fullgånget eller inte så hade jag åtminstone lyckats med konsten att kissa positivt. Men resten av etablissemanget (läs sammhällets förståsigpåare) tyckte att man skulle vara tyst. Vänta i 12 veckor för att den första krisiga perioden skulle vara över. Och sen då? Skulle det ha gått snett, skulle jag då behövt gå i tysthet och gråta över sorgen över barnet som jag aldrig fick och låta folk undra över om jag var på väg att skiljas, led av svårartad PMS eller bara var allmänt trulig?
Vi har alltid varit öppna med att vi genomgått IVF, en behandling som det hyschas mycket kring i sig. Vid en middag nyligen nämnde jag det i förbifarten och genast visade det sig att det var tre andra som genomgått samma sak. Så den ensamhet man upplevde delades egentligen av så många fler i ens omedelbara närhet.
Livet är inte rättvist. Det som är den enklaste saken i världen för vissa, är ouppnåeligt för andra. Synd bara att vi ska värdera oss själva – och i viss mån även värderas av samhället – utifrån vår förmåga att reproducera eller misslyckas till detsamma.
Kanske världens mest provocerande tröja?
Sedan din mysiga mamma-grannkväll har jag med stor glädje följt din blogg. Tvära kast mellan allt som kan intressera en kvinna mitt i det trettio… Uppskattar verkligen dina reflektioner kring IVF. Jag kände precis på samma sätt, varför ska jag hålla inne med att vi äntligen kissat + efter alla dessa försök. Det var en glädjens dag, då vill jag inte hålla det inom mig!
Kram och tack för en underbar reflektion!
Tack Åsa! Vad glad jag blir och vi är fantastiskt kvinnliga mammor – även om vi fick ta lite hjälp på vägen. Kram K
Nu gråter jag.
Mitt Sockergryn är en gåva, ett litet mirakelunder för mig som trodde mig helt infertil. När jag precis bokat tid för konsultation för att ta reda på varför vi inte blev gravida när hela jävla världen var gravid så fick jag veta att jag var 12 veckor gången. Utan att ha haft mens eller (trodde jag) ägglossning under flera års tid. Mirakel.
Och TACK för att du är så öppen med detta! Det “avdramatiserar” det som annars är så väldigt laddat…
Jag tycker absolut man kan berätta direkt, dock kände jag att det var lite skönt att får vänja mej vi tanken att man skulle ha barn. Vid efterföljande graviditeter så kände jag att jag ville vänta att berätta så länge som möjligt. För att efter man berättar bara blir “hon med magen” och inte en egen person.
Om någonting skulle hända så blir man lika ledsen när det händer oavsett om man berättar för folk innan vecka 12 alt. om man köpt massa barnkläder. Det är inte det som är det jobbiga.
Avslutningsvis-det är ett mirakel när ett barn blir till, oavsett om de kommer till på naturlig väg eller med hjälp!
Kram!
Och jag gråter så att tårarna skvalar, så fint skrivit. Kram på dig!
Jag vet ju inte vad som händer oss, utredningar, mina mediciner och allt bara snurrar just nu. Som du kanske förstår så ser jag enbart positivt på IVF och den gåva som det kan ge en.
Att gå till jobbet nu är lite av en kamp, jag har valt att inget säga. Främst för att jag arbetar på en arbetsplats som innefattar många externa kontakter och jag vill på något sätt koncentrera mig. Äsch kan inte förklara, men min chef vet och de närmaste vilket är skönt.
Dock hyser jag agg mot de kärringar som i all välmening frågar om det är inte dags för barn snart, det är lustigt det där att skaffa barn har blivit en angelägenhet för omvärlden bara för att man enbart närmar sig en speciell ålder.
Det kommer att bli bra Ellinor, på det ena eller andra sättet. Jag håller alla tummar och skickar mängder av positiva tankar. Kram K