Jag hade tänkt njuta av hösten, av soliga dagar, löv som skiftar i färg, kall och klar krispig luft, långa promenader och en kopp te i mellanåt. Jag älskar ju hösten.
Men något sket sig.
Det är strax november och jag ha missat hela höstprylen känns det som. Min mindfulness är uppenbarligen inte på rätt ställe.
November är sannerligen ingen favorit men jag känner på mig att den kommer att bli lång som ett nödår bara för att jag riktigt ska få smaka på vad det innebär att vara närvarande i nuet.
Here comes the rain again
Komplicerat, det där med mindfulness… Jag tânker alltid att jag maste sluta oroa mig för framtiden, och älta det som varit, och bara vara i nuet. Men fy, vad svart det är!
Jag undrar också var hösten tog vägen, jag som sett fram emot den så länge!