I hallen står mosters skor. De är så små att de nästan är i storlek med Hugos. Och inte nog med det, hon har ett fotvalv i höjd med Triumfbågen.
Hugo och jag tittar på varandra, vi som står fast förankrade på jorden; platta, stora fötter som kunde fungera som sugkoppar om vi ville gå uppför väggar. Så trots att mormor vidhåller att vi verkligen är blodssystrar tvivlar vi, Hugo och jag. Frågan är bara vem av oss som är oäktingen…
Ett enkelt röstningsförfarande avgör att det är moster. Två slår en, så är det bara.
Nu ska vi äta lördagsscones och sedan tar vi en tur med moster på stan. För att mysa ocn njuta av hennes närvaro och små söta fötter.
Mina platta fötter är min stora sorg. De gjorde slut pa min balettkarriär (kanske inte bara fötterna) och jag ser konstig ut i leggings och platta skor. Oh, well. Vi har andra kvaliteter?
Sara, jag kom aldrig ens till punkten plattfot på min lista över anledningar till varför balett var direkt olämpligt…
Och mina fötter är inte platta men fasligt mycket större än de övriga kvinnofötterna i familjen. Vore det inte för att jag är en klon av min far skulle det ligga nära till att tänka att det är jag som är oäktingen.