(Kristina) Hugo har kommit på en ny rolig grej när vi äter; så fort jag närmar mig med skeden blundar han. Och skrattar. Jag försöker lura honom att titta på något annat men han är fast i beslutet att blunda så fort jag ska ge honom en ny tugga.
Jag vet ju vem han brås på. Det är så självklart. Jag lassar också in med oseende blick. Skillnaden är bara att jag inte skrattar åt det hela. För det finns absolut inget roligt med att titta sig i spegeln efter att ha ätit med ögonen slutna.
När det kommer till kost och hälsa verkar jag knappt vara utrustad med ledsyn. Jag måste börja äta med öppna, självkritiska ögon och inte blunda för sanningen. Se upp, jäkla blindstyre!
