(Kristina) Jag är absolut emot dödsstraff. Att sätta sig till doms över vem som har rätt att leva och vem som måste dö åligger ingen enskild människa, regering eller folkslag. Därmed inte sagt att jag i ett trängt ögonblick inte skulle kunna ta livet av en annan människa eller hata så mycket att jag överlagt skulle kunna planera att bringa någon ur livet. Nu hoppas jag verkligen inte att jag hamnar i en sådan situation men om så vore fallet skall jag självklart dömas till ett rättvist straff som inte är lika med dödsstraff.
Däremot tror jag på dödshjälp. Att själv ha rätten att välja när jag eller kroppen inte orkar eller vill längre. Läs om Mats och hans resa mot den sista vilan och tårarna kommer att rinna och livet kännas förfärligt orättvist. Men ändå så självklart. Jag hade gjort samma val i hans situation och hur smärtsamt det än hade varit så hade jag gett mitt fulla stöd till de nära och kära som valt att göra detsamma.
Så vad ger mig nu rätten att leka gud? Att sätta mig över min egen moral och principer och bestämma att det är dags för honom att gå vidare? Han är visserligen gammal men inte sjuk, glad när han får springa fritt men så ledsen när han är här hemma med mig och Hugo om dagarna. Han vill inte äta, inte gå ut, inte leka, han vill bara sova.
Är det för min bekvämlighets skull eller för att döva mitt samvete som beslutet fattas eller är det ett beslut sett utifrån vad som är livskvalitet för honom? Han kan inte prata så han kan inte heller välja utan gud Kristina väljer åt honom. Jag kan bara se att han inte är lycklig längre. Min älskade lilla pärla som jag har haft i över tolv år, som tröstat mig och gett mig så mycket glädje. Skuldkänslorna är enorma, tankarna virvlar och tårarna slutar inte att rinna. Jag känner mig långt från gudomlig, snarare överjävlig.
Min älskade Tiger har fått somna in.
Tänker på dig! Stor kram
Usch, det där är ingen lek. Kram från mig också.
Jag tog bort min hund som jag hade haft i 14år och hade samma typ av tankar som du brottas med……typ -vem är jag till att bestämma detta?
Kan bara ge dig följade råd:
1 Ge dig själv tid till att smälta det.
2 Strunta i om andra säger att saker kunde vara värre, är man ledsen så är man.
3 Det kommer alltid göra ont, bara mindre ofta, allt-efter-som tiden går.
4 Viktigast av allt, fokusera på alla underbara och glada stunder ni haft tillsammans genom åren!!!!!
Vad gulliga ni är, tack!
Gud vad tragiskt!!!!
Stackars lilla Tiger som inte längre är med här på Jorden.
Efter fyra år dök Missen upp.
Hon har inte ersatt Fanny, men efterträtt henne.
En efterträdare när tiden är mogen.
För somliga inom en kortare tid.
För mig fyra år. Fast det var Missens val för det var då hon kom, Vildmarkskatten, från Skogen.
Nu en riktig huskatt som går ut när hon vill. Trivs som fisken i handsken. Och hon verkar ha kommit i välsignat tillstånd för hon är lite rundare än vanligt och de åtta små knapparna har blivit till spenar.
Så fungerar livet. En generation drar sig tillbaka, nästa tager vid.
Uschan vad tråkigt och jobbigt. Aldrig roligt att förlora en familjemedlem, men alla ska vi gå den vägen och man får försöka minnas alla fina stunder man trots allt fått tillsammans. Vodka och sentimentalitet tillsammans med sin älskling tycker jag låter som en bra medicin för den värsta hjärtsmärtan.
Kram!