(Fredrik) Av någon outgrundlig anledning verkar jag hamna i familjer där man inte får ha fysiska åkommor. När vi var små fick vi tex aldrig ha kisspaus på väg hem från fjällen. Knystade jag till pappa att nu måste vi verkligen stanna, röt han bara tillbaka att du får kissa när vi tar lunchpaus (även om lunchpausen låg 3-4 timmar bort). Var man förkyld var det aldig någon som tyckte synd om en heller. ”Du blir visst aldrig frisk du inte”, fräste pappa när man blödde floder av näsblod hemma i handfatet. Det gick tom så långt att jag inte ens tänkte berätta att jag hade ramlat med moppen. Dock var det lite svårt att dölja alla skrubbsår som täckte hela ryggen och armarna, men mamma sa bara förmanande ”sade jag inte till dig att köra försiktigt!!!?”
Nu vid 37 års ålder, med en förvrängd tumme, en bruten svanskota och en minnesförlust i bagaget kan jag bara säga att berättelsen inte verkar ha något slut. Min fru för nämligen traditionen stolt vidare. Inte nog med att vi inte får stanna och ta kisspaus på väg hem från fjällen, har man inte mist 45 graders feber och saknar minst en av extremiteterna, eller en av lungorna eller något annat väsentligt organ så räknas man inte som sjuk. För en månad sedan misstänkte sjuksystern på servicehälsan att jag hade hjärtinfarkt och först då var det tydligen okej att smita iväg hemifrån i en taxi. Men allt annat som hamnar på en nivå under detta verkar inte räknas. Ja ni förstår var ribban ligger i denna familj. ”Nej älskling- det är helt okej att du går ut med tjejkompisarna ikväll. Jag vaktar Hugo medan jag syr mig själv med ståltråd i mitt öppna halspulsådersår, det blir lite att städa efteråt men jag lovar att jag ser till att torka upp ordentligt innan du kommer hem”.
Rambo, John Wayne & Chuck Norris är mesar hela bunten. De hade inte överlevt en vecka hemma hos oss.
-I been to Vietnam!
-Yeah yeah, so what? I’ve been at the Hallbergs family in Vasteras.
- Really??!!
Tillsammans: om medkänsla och bekräftelse
‘En stor utmaning i våra liv är att fungera tillsammans – med vår livspartner, med våra barn och föräldrar, med våra släktingar, vänner och arbetskamrater. Vi vill skapa och bevara goda relationer, men alltför ofta misslyckas vi. Här kommer en bok som hjälper dig att lyckas! Genom att utveckla din medkänsla, både med andra och med dig själv, kan du fatta kloka beslut. Genom att bekräfta andra, och dig själv, kan du både visa och få respekt. En relation som präglas av medkänsla och respekt ger glädje och utrymme för utveckling. Den här boken visar vägen dit!’
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127113752
Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans
‘Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv. Acceptans innebär att välja att se både sin inre och yttre verklighet, utan att fly eller döma den.’
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127026825
Vem är det som bestämmer i ditt liv?: om medveten närvaro
‘Medveten närvaro, mindfulness, innebär att vi är vakna i nuet och att vi lägger märke till det som sker omkring oss. Boken vill hjälpa oss att kunna styra vår koncentration och uppmärksamhet och att nå större självinsikt. En metafor i boken är ”inre scen”. Vi har alla en egen inneboende teaterrepertoar, och vi kan lära oss att styra denna; välja vilka aktörer vi vill släppa upp på vår inre scen.’
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127026833
Det är inte så lätt – det förstår jag. Men din hustru kommer från en familj där pappan alltid orsakat skador på sig själv genom att såga sig i armar, ben och fingrar och begett sig till sjukhus med blödande dito och dessutom kört bilen själv. Bett att få bli ihopsydd omedelbums för att kunna fortsätta sina fritidssnickerier ute på ön.
Men å andra sidan har den minsta lilla snuva slagit till så har denne man blivit så sjuk, så sjuk så man har knappt kunnat tala med honom förrän han fått ta sina ”pulver” och sova i 12 timmar. Båda dessa åkommor gör en kvinna tokig!! Det är sånt som även en man måste förstå. Min har nästan lärt sig efter 41 års äktenskap.
Kan bara instämma med huvudskribenten. Kisspauser var inte aktuella heller hos familjen Blomqvist (släktdrag mao). Som barn stannade min käre fader bilen en enda gång under så mycket suck och stön att jag sedan, förstås, inte kunde kissa en droppe när bilen väl stannat. Detta trauma satte sedan spår upp i vuxen ålder eftersom jag inte kunnat kissa utomhus förrän jag träffade en mer förstående man som villigt stannade bilen när det blev kris.
Inte heller vid migrän fick jag vara hemma. Om jag kräktes – DÅ kunde jag möjligtvis får stanna i sängen. Nu i vuxen ålder, fast jag äter medicin, försvinner minst en halvdag och jag skulle aldrig fixa att gå till jobbet. Men antagligen klarade jag av att vara i skolan pga att det liksom aldrig fanns något alternativ till att sitta med blixtrande huvudvärk i skolbänken.
Nu Fredda verkar jag dock ha gjort ett bättre gifte än du då jag har en mycket förstående äkta hälft. Även om det fortfarande sitter i ryggmärgen att man skolkar eller gör något annat mycket olovligt när man är hemma sjuk. Och det skyller jag helt och hållet på de tuffa uppväxtförhållandena…
Smisk skall ni ha båda två. Upp och hoppa, långlater!