(Kristina) Äntligen börjar mina gener att lysa igen, dvs mina storstadsgener. Svärmor skickade just över ett strålande foto från helgen på landet där Hugo tydligt visar att han inte tänker bli någon apelsinskalare*. Hans kusin Chloé ser ut att hänga på tåget men hon är ju förstås redan en city girl. Se bara på deras besvikna miner över att behöva gå en promenad i friska luften.
*person med överdriven entusiasm för friluftsliv och motion, åker med fördel långfärdsskridskor, längdskidor och telemark, gillar skog och natur. Har ett klädsinne som drar åt det praktiskt bekväma, inte med betoning på snyggt. Är ofta ingenjörer men har alltsomoftast dubbla examina, arketypen har kombinerat Handels med KTH ( i Gbg Handels med Chalmers). Ordet apelsinskalare kommer av att dessa personer oftast tar och skalar sig en apelsin i backen eller på utflykten för lite snabb energi och berörs inte alls av att kladdig fruktsaft rinner ner för fingrar och in under jackmudd.
Ja jisses ja. Minns alla dessa längdåkningsturer med iskall apelsin som skulle skalas av iskalla händer. Då var det inte tu tal om att stanna och rasta i någon av de mysiga våffelstugor som finns lite varstans uppe i svenska fjällen. Åh nej. Suktande gick vi förbi på bakhala skidor och kände lukten av nygräddade våfflor. För att sedan sitta i snålblåsten och äta den nyttiga medhavda matsäcken.
Fast å andra sidan så var det ju onekligen vackert väder också och då var det rätt mysigt. Även om jag nu i vuxen ålder 1) stannar och äter riktig mat på vägen till fjällen (vägrar stå i en parkeringsficka längs en trafikerad väg och frysa halvt ihjäl) och 2) äter på de serveringar som bjuds i fjällvärlden. Även denna bransch bör gynnas i dessa mörka tider.
Du har så rätt! Vilka hemska kalla minnen man har från barndomen. Varm choklad och tunnbrödrullar med messmör. Fast det kan jag ju fortfarande tycka är lite gott förstås. Men hemma inte i iskylan längs vägen. Det skall han få slippa lille Hugo.
Och så plastpåse med russin, nötter och choklad.
Oooh, apelsinskalare vill man varken vara eller uppfostra. Själv plågades jag med skållhet choklad i termos om vinterutflykterna, när det enda jag egentligen ville ha var svalkande vatten. Dom minnena gör mig fortfarande heligt förbannad!
Exakt! Och allra helst som chokladen rann ut över de glesstickade lovikavantarna så att man brände sig också.
Tänk om vi förstått vilka hemska avtryck detta satt i era själar. Vår tro var att frisk luft skulle ge friska och sunda barn. Jag kommer ändå inte ihåg att protesterna var så häftiga på den tiden. Vi hade nästan alltid bästa solgropen i backarna som vi frekventerade på loven. På den tiden var inte restaurangtätheten likadan som idag.
Jag vet mamma, jag gjorde bara en sen revolt. Men Hugo skall slippa förfrysa fingrarna i en snögrop om han inte så önskar förstås.