Vart tog den svenske gentlemannen vägen?

(Kristina) Den svenske gentlemannen är död, eller åtminstone tillhör han ett utrotningshotat släkte. Hans existens var hotad i samma stund som vår eftertraktade jämlikhet i lika hög grad kom att betyda ‘håller inte du upp dörren för mig, så håller inte jag upp dörren för dig’ som ‘lika lön för lika arbete’. I genusdebatten om könsneutrala roller på dagis göre han sig icke heller besvär. Här görs ingen särskillnad på pojkar och flickor vare sig det gäller kläder, leksaker eller beteende, även om vanlig artighet alltid är välkommen.

Så gissa om jag blev förvånad när jag häromdagen nådde fram till entrén på Västerås järnvägsstation samtidigt som en man i övre medelåldern. “Damerna först”, säger han och håller upp dörren. Det var som att stå öga mot öga med ett lodjur. Ett sällsynt möte där man inte vet hur man skall reagera, bli rädd och lägga benen på ryggen eller ta tillfället i akt och njuta. Jag valde det senare och var glad hela dagen. Jag uppskattar verkligen en man som håller upp dörren för mig, som drar ut stolen och som erbjuder mig sin rock eller halsduk om jag ser ut att frysa. Och det får mig sannerligen inte att känna mig mindre jämlik i sällskapet, bara mer uppskattad.

Min man brukar lite skämtsamt säga att han är “chèvreeisk ” istället för chevaleresk när han håller upp dörren åt mig, han som inte ens gillar getost (fr. chèvre). Men jag slår vad om att om ordet chevaleresk stod med i kommande högskoleprov så skulle det inte vara många som ens visste vad det betydde, än mindre kunna uttala det. Nej, lika mycket som vi värnar om våra utrotningshotade djurarter bör vi slå vakt om artighet och god uppfostran. Utomlands är respekt inför äldre en självklarhet, här hemma slänger vi ur oss ett ‘jävla kärring’ om någon äldre dam skulle drista sig till att be om att få sitta på den redan upptagna handikapplatsen.

Nej, jag tror på ett återinförande av tedans på schemat liksom betyg i uppförande som ett första steg till att utöka stammen av den svenska gentlemannen.