Puking dagger, flying jigsaw

Livet blir roligare om man leker. Säger de. Så vi leker.

Hugo är min galna kinesiska son som jonglerar med knivar, tallrikar och vad helst han kommer över. Sen får han dricka risvälling i vårt hemmagjorda kinesiska sängtält. Han heter Flying jigsaw.

Jag är den galna kinesiska mamman Puking dagger som är jäkligt lättirriterad och vill helst pola ihop med toalettstolen på heltid. Tjolahej tjolahopp vad livet leker!

Läst…men inte förstått

När jag låg inne för dropp förra veckan så köpte jag mig en pocket för att ha att roa mig med i ett annars mediebefriat rum. Efter ett nästan bokfritt sista år tar jag mig en lättläst deckare (man får ju tänka på att jag måste läsa ut den på ett dygn för när jag kommer hem är det kört); det blir Åke Edwardssons Den sista vintern.

Jag läser snabbt som tusan och det är kanske därför jag missar en och annan väsentlig uppgift. Det kan också vara för att det skrivs en herrans mycket om kommissarie Winters existentiella mardrömmar hit och dit. Jag avskyr att höra om andras drömmar, mardrömmar eller sötdrömmar. När boken väl är slut sitter jag där med ett antal frågetecken och eftersom jag inte är medlem i någon begåvad läsecirkel eller bokklubb ställer jag nu frågorna rakt ut i cyberrymden för att kanske få en eller annan flaskpost med svar:

1. Vad har mördarens pedanteri med det hela att göra?

2. Att den mördade mördarens bror är fastighetsmäklare, vad spelar det för roll för historien?

3. Varför kommer kommissarie Winter aldrig igång med husbyggandet på sin strandtomt?

4. Är man i riskzonen för att bli mördare om man gillar att simma och samtidigt utövar rollen som älskare åt en gift kvinna? Förutsatt att det sker i Costa del Sol.

Kommissarie Winter och ett hav av frågor

Ett stick för julskinkan

Vi hade en låååång diskussion igår om svinis vara och inte vara, om stick skulle tas och i så fall när och hur. Nu gäller att barn från 6 månader skall få sig ett stick eller två de också. Hos husläkaren stod påbud om att öppen vaccinering skulle ske först den 30 november under 1 1/2 timme – gissa rusningen till den tiden.

Och så, när kl0ckan slår halv sex, ringer kära, fina bvc och undrar om vi inte vill komma och ge vår lille Nasse ett stick under morgondagen på bokad tid och om någon vuxen ville bli plågad samtidigt så gick det också bra.

Jag avstår med tanke på hälsotillståndet med galten och lill-Nasse åker garanterat på det.

Två bygger denna kropp

Jag är inte tjock. Jag är bara lite på tjocken.

Vi pratar mage i ytterst, ytterst tidigt skede men eftersom hälsotillståndet är som det är blir det lite svårt att bortförklara nu när läkarna själva inte längre tror på sin teori om seglivad maginfluensa (och de har ju vetat om från första början att något gror därinne).

Mellan hulkningarna är jag glad, tror jag. Jo, det är jag verkligen men det tar på krafterna. Om Hugo gick som en dans fysiskt sett så har vi uppenbarligen det motsatta förhållandet här. Och det borde väl verkligen borga för att det kommer ut en liten snäll flicka med blonda lockar som bara säger ”ja, mamma, nej, mamma”…

Allt kan hända men om det är något man lär sig med åren så är det att leva i nuet och just nu och här väntar familjen Hallberg tillökning. Tack fantastiska moderna teknik!

Men den här, den kommer ni aldrig att få se mig i.

Årets kramkampanj

Medan Röda Korset väljer att ställa in sin årliga kramkampanj med tanke på rådande influensahysteri går Hugo mot strömmen.

Han gillar sitt dagis och sina kamrater så mycket att han beslutade sig för att ge 2-årige Sam en smällkyss igår när han skulle gå hem. Sam verkade betydligt mer uppdaterad om smittorisken så han började stortjuta till Hugos stora förvåning. Vi körde kram- och pusskalas här hemma istället för resten av kvällen.

En stilla firan

Om jag förtränger det dåliga samvetet för en minut (chefen har sagt att jag absolut inte får känna så) så mår jag faktiskt lite bättre. Jag har inte kräkts på ett och halvt dygn vilket jag firar lite försiktigt med kritvit mannagrynsgröt. Saker och ting får absolut vare sig lukta eller smaka i min närhet. Regnet öser ner utanför och jag hasar omkring i min pyjamas och gör inte ett skvatt; jag läser inte, jag tittar inte på tv, jag gör verkligen ingenting. Otroligt att man kan fördriva timmar på detta sätt.

Jag är sjukskriven veckan ut och banne mig om jag inte ska försöka lyda doktorns order denna gång. En effektiv vikarie är satt på min plats så saker och ting blir dessvärre gjorda utan min närvaro (vilket förstås sårar egot). Fredrik jobbar hemifrån så att han kan sköta hämtning och lämning av Hugo och jag kan helt och hållet ägna mig åt min konvalescens.

 

An apple a day…

Herregud vad tillbehör det finns till Apples produkter och Iphone i synnerhet. Nu äger jag förstås ingen sådan dyrgrip eftersom det är helt bortkastat på en teknikanalfabet som jag, men om jag hade haft….

Paul Franks skyddande fodral i silikon, 309:-

Mulberry Bayswater mini messenger för 1890:-

Och i tanken skulle Fredrik få den här fina Mulberry 15″ Seth-väskan för det facila priset av 7190:-

 

Ett stick för matlusten

När inget annat hjälper kan man inte vara knusslig med vad som testas. Så jag ringer bästa akupunktur-Marianne för att se om hennes nålar inte kan stoppa upp illamående också. Jojo, jag är välkommen mellan 9-14 för en snabbis, som hon säger.

Jag släpar med Fredrik eftersom jag inte helt litar på min styrförmåga i dessa dagar. Det kan ha varit ett misstag. Marianne ser en potential hos Fredrik som för mig fortfarande är höljt i dunkel, han ska få praktisera hemakupunktur genom att sticka mig i hakan. Som förväntat blir han eld och lågor över uppgiften och börjar ställa en massa kontrollfrågor om hur det ska gå till ”ska jag sticka ner tills det skrapar mot benet” och jag känner ett starkt behov av att få kräkas igen.

Fredrik får öva på en docka i gelé för att få in ‘rätta snärten’. Sen ger han sig på sig själv och övar på handen. Jag tittar bort eftersom ett hastigt yrsel faller på av blotta tanken på han tänker utföra detta på mig. Nu är vi hemskickade med ett gäng nålar och på Fredriks ena hand tronar ett snyggt blåmärke som resultat av dagens övningar (hans, inte Mariannes).

En gelédocka med tydliga prickar är inte detsamma som en nålrädd hustru.

Tråkiga nyheter

Usch, vad tråkigt! Tidningschefen Elisabeth Bäck lämnar VLT och det redan i mitten av december. Och jag som sett fram emot att grabba tag i det här med varumärken och kommunikation tillsammans med henne när jag kommer på benen igen.

Mot strömmen – vitt är vackert

Jag vägrar för närvarande allt vad GI och långsamma kolhydrater heter.

Jag hyllar allt som är vitt, raffinerat och snabbt; ska man få behålla något i dessa tider vill det till att det tas upp snabbare än blixten.Vi pratar vitt bröd, yoghurt, mannagrynsgröt, vitt ris, potatis och vit fisk. Jag gör inte om morgonens misstag med att äta fiber- och syrarik frukt, proffstips ger att det är betydligt behagligare att återleverera turkisk yoghurt och vaniljglass än ett syrligt, friskt juläpple.

Äckligt? Javisst, men det är det här mitt liv handlar om just nu; intag, uttag och vad som kan behållas däremellan.